Kiruna Ridgymnasium

Jag visste inte ens att Kiruna hade ett ridgymnasium, men så är fallet. Åh, vad jag önskar att Kiruna hade ett ridgymnasium när jag skulle välja gymnasium. Då hade jag sluppit börja på naturvetenskapliga linjen i den hemska klassen, jag hade sluppit vantrivas i skolan, jag hade inte skolkat ett halvår och jag hade nog inte flyttat till Göteborg.

Nu är iallafall Kirunas ridgymnasium nedläggningshotat, för att det inte finns nog med pengar.
Skräll! Det finns inte nog med pengar till något som väldigt många tjejer är intresserade av, trots att tjejerna själva är beredda att själva betala en hel del för att få hålla på med det de älskar allra mest. Det finns inte pengar för att kanske få behålla några av tjejerna i Kiruna, istället för att se dem flytta så fort de får chansen.
Tyvärr tjejer, det finns inte pengar.

Jag har varit hästintresserad hela mitt liv, så långt jag kan minnas. Det som har hållit mig från mitt hästintresse är att jag inte har haft råd att hålla på med det. Det har alltid varit det roligaste jag kan tänka mig att göra, fortfarande än idag är min högsta önskan att ha en egen häst.
Jag har gått ridkurs när jag haft råd, men grejen är ju att om man inte är aktiv hela tiden så glömmer man bort, man tappar balansen och blir nästan nybörjare igen. Det är frustrerande att börja om varje gång.
Det gör mig så förbannad att de som är hästintresserade (vilket i högsta grad är tjejer) inte kan få mer stöd. Man får själv stå för sin egen utrustning, en ridlektion kostar ca 100 kr per tillfälle, vissa köper egna borstar, kratsar, skrapor och även ibland utrustning till hästen.
Jag kan säga att när man var hästtjej på min tid var man inte någon riktig hästtjej om man inte hade egna skötgrejer, helst i en trälåda och helst till en privathäst. Det är säkert likadant nu. Jag var lite ute som hade mina grejer i en tygkasse, skötte en ridskolehäst som ingen annan brydde sig om och mina ridbyxor var slitna arvegods.
Ridsport är en dyr sport.
Snälla, ge fler vanliga tjejer chansen att få syssla med det de älskar, så att de inte blir bittra som jag.
Det jag är mest bitter över i mitt liv, och faktiskt det enda jag är bitter över, är att jag inte har ägnat mig åt hästar hela tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0