Något nytt

Jag läste i en bok att förändring och utveckling betyder kärlek, stagnation och viljan att vara bekväm betyder rädsla. Nu är jag rädd. Jag har stått i den här knäcksmeten ett tag nu och undrat hur jag ska komma loss. Men frågan är om jag har velat komma loss. Det är ganska bekvämt att veta var jag befinner mig och kommer att befinna mig i framtiden. Det ger en känsla av trygghet. En konstig trygghet. En sådan slags trygghet jag inte tycker om. Jag känner inte att jag åstadkommer det jag vill och kan. Jag vet att jag både kan och vill mer. Men det är bekvämt här i knäcksmeten och de gamla hjulspåren. Om jag skulle komma loss vet jag ju inte vad som väntar. Jag tar en enorm risk om jag byter hjulspår. Det blir nytt, otäckt, främmande. Inte alls det jag känner igen och upplever varje dag, som det är nu. Det är otroligt jobbigt att bryta sig fri och börja ta sig mot sina mål. Ändå har jag gjort det några gånger förut, och allting ordnade sig. Det gör det alltid. Och det vet jag. Men det är jobbigt att bryta upp, packa ner, flytta, se något nytt, lära känna och börja om. Samtidigt tycker jag att det är extremt jobbigt att sitta fast och känna att inom mig går en motor på högvarv som bara vill spinna loss och visa vad den går för. Men jag är bekväm och försöker ignorera den. Det har jag iallafall gjort väldigt länge nu. Det är dags att lägga av med det.

Att bara komma underfund med vad det är jag vill se, upptäcka och känna varje dag har varit min största utmaning. Jag har frågat mig själv i flera års tid vad det är jag vill bli när jag blir stor, och svaret har varit skrivet på min näsa när jag har tittat på mina tår. Varför såg jag aldrig svaret? Jo, jag letade på fel ställe. Nu har jag börjat skrapa på ytan och det känns nytt, otäckt, främmande och samtidigt riktigt upplyftande.

Jag vet att jag blir tvungen att bryta mig loss, och hur skitjobbigt det än är, måste det göras, och det är faktiskt befriande. Om jag bara orkar ta tag i det här nu, när jag vet var jag ska ta vägen, så jag inte stannar kvar här i gamla hjulspår. Det är klart att jag kan byta gardiner och måla om, så att det ser annorlunda ut. Jag kan sola solarium och skaffa nya kläder, så jag ser annorlunda ut. Jag kan skaffa mig ett jobb som duger och ger en inkomst, så att jag kan betala hyran och köpa mat. Då vet jag var jag befinner mig om ett år. Här. I knäcksmeten, fortfarande.

Eller så kan jag göra det jag faktiskt har tänkt att jag ska. Det innebär att jag måste förverkliga mig själv och ge mig själv en utvecklande utmaning, som jag, på fullaste allvar, tror att jag är född att göra. Det är mitt kall. Min framtid. Jag kommer att känna en inneboende frustration så länge jag lever om jag inte gör något åt saken.

Trots allt är jag en väldigt lycklig människa. Jag brukar le för mig själv flera gånger om dagen och känna mig genuint tacksam över att jag är jag. Det var meningen att jag skulle befinna mig just här, just nu, och få denna insikt och känna denna rädsla. Och då blir jag glad, för det är kul när det finns sådan spänning i livet. Och livet börjar inte imorgon, det pågår nu, precis i denna stund. Och det är jag som väljer vilken väg jag ska gå härnäst.

Shit asså! Fan, vad läskigt...


Kommentarer
Postat av: Sofi

Det låter onekligen spännande måste jag säga! Jag hoppas att det verkligen blir som du vill att det ska bli :) Sweet med en ny blogg också. Omväxling förnöjjer, som de säger i Gott & Blandat reklamen :D

2008-11-26 @ 18:09:13
Postat av: Kicki

Jamenvisst är det så! Du har ju flyttat, och visst inte är det så hemskt? Det är väl ganska skojigt?

2008-11-26 @ 18:19:27
Postat av: Sofi

Det är alldeles fantastiskt skönt att flytta! Kiruna finns ju faktiskt kvar om man känner att man saknar stället :)

2008-11-26 @ 18:53:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0