Historien om mina bröst (obs! starka bilder)

Efter följande text har jag lagt in bilder från operationen bland annat. Om du inte tål blod och dyligt bör du iakttaga försiktighet!

Här kommer historien om mina bröst och att jag tillslut fick göra en bröstförminskning.

När jag började få bröst var jag tio år. Jag kommer ihåg att jag köpte min första bh då. Det var inte en riktig bh, utan mer som en bikiniöverdel med smala axelband. Mina bröst växte och växte. Min första bh blev kasserad och jag var tvungen att börja använda rejäla doningar och när jag var tonåring hade jag storlek 75DD.

En gång när jag var kring femton år, sa jag till min dåvarande pojkvän att "Det är inte meningen att jag ska se ut så här!" Då hade jag inte börjat få ont i ryggen ännu, men jag tyckte verkligen inte om mina bröst och klädde mig alltid i stora t-shirts i ett försök att dölja dem.

När jag var nitton sa jag för första gången att jag ville operera dem och göra dem mindre. Jag klädde mig fortfarande i bylsiga kläder för jag ville inte att brösten skulle synas. Någon gång då och då provade jag att bära lite tightare topar med lite urringning, men då såg jag bara porrig och vulgär ut. Jag har aldrig riktigt känt mig särskilt porrig eller vulgär. Jag började få ont i ryggen, mellan skulderbladen. Jag hade enormt svårt att hitta bh:ar i rätt storlek, trots att jag bodde i Göteborg. Så länge jag minns har jag alltid haft en eller två bh:ar som jag använt till de nästan ramlat sönder. Ibland fick jag bh:ar av mamma, med rätt kupstorlek, som hon hade sytt in så att de skulle passa runt om. Jag hade alltid rejäla bh:ar, med breda axelband. Det var sällan jag kunde köpa en fin bh, i någon rolig färg. Det fanns aldrig i min storlek, åtminstone inte i min prisklass. Jag började få mer och mer ont i ryggen av mina bröst. Det började låsa sig mellan skulderbladen, det kändes som jag blev huggen av en kniv och kunde knappt andas. Jag försökte träna, men det var svårt att hitta rätt ställe att träna upp.

Jag kunde aldrig gå utan bh, inte ens när jag var ensam hemma och hade slappdag. Det kändes bara otäckt och som att det slet i huden. Jag skämdes när jag var i offentliga omklädningsrum. Trots att jag bara var i tjugoårsåldern hade jag riktiga hängbröst som räckte långt ner på magen. Tunga, hemska klumpar. Smärtan i ryggen fanns där varje dag, dygnet runt, hela tiden. Ibland mer, ibland mindre, men konstant. Tillslut började det kännas som ett öppet sår, det sved och stack, strålade upp i nacken och axlarna.

Jag tog aldrig mod till mig att gå till vårdcentralen för att prata med en läkare om brösten. Jag hade hört hur svårt det var att få operationen beviljad. Trots att jag verkligen ville ha dem mindre, så tänkte jag att jag nog skulle få leva med dem.


Så fick jag barn. Och då tänkte jag att nu kommer de äntligen till användning! Jag har släpat på två jättekanoner hela mitt liv, jag har svurit över dem, gråtit över dem, försökt dölja dem och försökt träna bort dem. Nu skulle de äntligen få göra sitt jobb och visa varför jag tvingats bära dem med mig hela tiden. Jag skulle bli BBs bästa amningsmamma. Med mina resurser borde jag kunna mata hela avdelningen. Jag lät min dotter försöka, och tro det eller ej, det fanns inte mycket i dem. Jag kämpade, pumpade, grät och förbannade mina eländiga bröst, men det hjälpte inte. Min dotter tappade för mycket vikt så jag fick börja ge henne ersättning. När jag kom hem fortsatte jag kämpa. Jag vägrade inse att jag lidit så många år helt i onödan. Varför fanns de där om de inte dög något till? Varför gick jag omkring och gjorde falsk reklamföring? De var ju helt värdelösa till sitt riktiga ändamål. Den dagen jag beslöt mig för att sluta försöka amma var ett stort personligt nederlag, och det var den dagen jag bestämde mig att gå och prata med en läkare.
Den första juni 2007 fick jag tid hos primärvården i Kiruna. Jag hade skrivit en lista på varför jag ville förminska dem. Jag tänkte inte låta någon övertala mig att behålla dem. Jag började berätta för honom hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Han tittade på dem, försökte skrämma mig med att det skulle bli "magnifika ärr". Men det skrämde inte mig. Jag sa att om inte de gör det, så gör jag det själv med brödkniv. Han tyckte inte att vi skulle behöva gå så långt och skulle därför skicka en remiss till kirurgen i Gällivare.
Den tjugofemte oktober fick jag tid hos en kirurg för samtal. Han plockade fram måttband och spritpenna direkt. Han mätte och ritade, förklarade i korthet hur operationen gick till, tog bilder med polaroidkamera och frågade hur jag mådde och varför jag ville göra den här operationen. Mötet med kirurgen tog ungefär en kvart. Jag fick veta att jag skulle få vänta i ungefär ett halvår innan jag fick operera mig. Före sommaren skulle det iallafall vara gjort. Jag dansade ut därifrån. Så lycklig! Jag hade fått operationen beviljad. Det var ju helt fantastiskt. Jag började genast drömma om mitt nya liv utan mina två värsta fiender. Mitt nya lätta liv.


I maj 2008 började jag tvivla på om jag skulle hinna få min operation före sommaren överhuvudtaget. Jag ringde till kösamordnaren i Gällivare och hon tycke det var konstigt att jag blivit lovad operation före sommaren. Vissa hade fått vänta i sex år. Hon undrade om jag hade besvär och jag fick än en gång förklara om mina ryggproblem. Massage hjälpte bara en liten stund, för att smärtan satt bakom skulderbladen, det var svårt att komma åt. Jag hade trots allt fått en bänkpress i julklapp och den kämpade jag med, men inte ens det hjälpte särskilt mycket. Hon skulle se vad hon kunde göra, men någon operation före sommaren blev det inte.


Onsdagen åttonde oktober stod jag och hängde tvätt i sovrummet och plötsligt högg det till i bröstbenet. Smärtan strålade ut i höger arm och upp i nacken. Jag fick andnöd och kände hur hjärtat dunkade. Jag vilade en liten stund och försökte andas lugnt, och jag kände hur smärtan minskade. Jag fortsatte att hänga tvätt och då högg det till igen, ännu kraftigare. Nu var jag tvungen att lägga mig ner. Jag blev rädd och trodde att jag fått en hjärtinfarkt, men det kändes inte så troligt att jag skulle drabbas av det. Jag läste igenom allt om bröstsmärtor på  www.sjukvardsradgivningen.se  och bestämde mig för att kontakta primärvården. På fredagen fick jag tid hos en läkare som bekräftade mina misstankar, det var muskelsmärtor, på grund av brösten. Han visste inte riktigt vad han skulle göra då jag redan stod i kö för operation. Jag bad honom försöka jaga på dem lite där i Gällivare. Han kunde ju intyga att jag faktiskt hade besvär och då kanske jag skulle få min operation. På måndagen veckan därpå fick jag ett telefonsamtal från kösamordnaren i Gällivare. "Kirurgen ska upp till Kiruna på onsdag och operera, kan du göra det då?" frågade hon i luren. En mikrosekunds tvekan och sedan "Jaaa, det kan jag! Inga problem!" Jag började skratta för mig själv. Det sprudlade i hela kroppen av lycka. Äntligen var det dags på riktigt! Om två dagar skulle de avlägsna mina två största problem i mitt liv.

Dagen efter fick jag åka och ta blodprover. Jag var glad över att jag fick veta det med så kort varsel, då skulle jag inte hinna bli så nervös. Klockan ett den dagen blev jag inlagd på Kiruna sjukhus och på samma sal låg en annan tjej som skulle göra samma operation. Vi hade mycket att prata om, vi hade samma problem och ont på samma ställen. På natten fick jag permission så jag kunde sova hemma, men jag skulle vara tillbaka tidigt nästa morgon, duschad, ombytt och klar.

Sköterskan kom in och gav oss varsin sömntablett på morgonen. Sen kom kirurgen och två kollegor som skulle vara med under ingreppet. De ritade och pratade. Kirurgen förklarade ingående hur det skulle gå till. Min sömntablett hade börjat verka, så jag befann mig i en stor, varm bomullstuss och fnissade lite åt hela situationen. Medan de ritade på den andra tjejen körde de upp mig till operationsavdelningen, då var klockan ungefär tio. Jag blev sövd och det sista jag sa innan jag somnade var: "See you later..."

Klockan två på eftermiddagen vaknade jag och mådde verkligen illa. Jag tittade ner på mitt bröst som såg alldeles platt ut. Trots illamåendet kände jag mig jättelycklig. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag komma tillbaka till salen. Jag hade ont i munnen och halsen av intuberingen och brösten brände. De hade tejpat förband över brösten och lett slangar från såren för att leda bort sårvätska. Jag fick hjälp att ta mig till toaletten en gång, men sen klarade jag det själv. På natten sov jag otroligt dåligt, det värkte i ryggen för jag kunde inte byta ställning. På morgonen dagen efter tog de bort dräneringspåsen och jag fick byta till mina egna kläder.

Jag fick värktabletter till frukost, lunch och middag. Klockan fem på eftermiddagen kom kirurgen och sa att de skulle ta bort förbandet och slangarna och jag skulle få åka hem. När de tagit bort förbandet frågade de om jag ville titta på mina nya bröst, men jag vågade inte. De la nya förband och hjälpte mig på med en stödbh. "Om två veckor får du komma tillbaka och ta bort stygnen." sa han. Och jag fick åka hem.

Jag gick sakta som en sköldpadda ut till bilen, med armarna en bra bit utanför kroppen. Jag vågade knappt röra mig, för så fort jag gjorde det svepte en brännande våg över hela bröstkorgen.


De närmaste dagarna spenderade jag under en filt i vår fåtölj hemma, knaprandes alvedon. På nätterna kunde jag bara sova på rygg, så jag fick ont i ryggen av den anledningen. Min andra ryggsmärta var borta, försvunnen, puts väck. Mina stackars muskler vid skuldrorna hade blivit mjuka igen, för första gången på åtminstone tio år. Varje gång jag såg mig i spegeln så skrattade jag, och tänkte "Det var så här jag skulle se ut egentligen!"

Min dotter började bli sur på mig för att jag inte kunde ha henne i knät. Hon ville gosa, och det vill jag med, men det gick inte. Hon hade sin pappa som tur var och tillslut slutade hon tillochmed att ropa efter mig. Det blev pappa för hela slanten.

Fyra dagar efter operationen började det klia något hemskt och jag började ha väldigt svårt att hitta bekväma sovställningar. Fem dagar efter operationen fick min man tvätta mitt hår. Jag kunde inte göra det själv. Det enda jag kunde tvätta någorlunda var ansiktet. Jag började känna mig ganska äcklig och ville duscha.

På lördagen innan jag skulle ta bort stygnen gjorde jag det jag inte fick göra, jag böt kompresser och tvättade min stödbh. Jag gjorde allt väldigt seriöst, kokade saltlösning, steriliserade en sax och såg till att allting fanns inom räckhåll. Jag vågade inte riktigt titta på såren, men min man gjorde det och sa att det såg bra ut. Mina bröst såg jag för nu för första gången sen operationen, de var så små och de hängde inte det minsta. Två dagar innan jag skulle ta bort stygnen köpte jag nya bh:ar som jag skulle använda dygnet runt de närmaste tre månaderna. Det var svårt att veta vilken storlek jag skulle ha, men jag chansade på 80C. Det var så roligt att stå och välja bland de små bh:arna, för första gången i mitt liv.

På onsdagen den tjugonionde oktober tog de bort stygnen. Det kändes. Vissa fick de gräva efter. Men det tog bara en halvtimme. Det var kvar trådar som skulle lossna av sig själv eftersom. De tejpade alla ärr med suturtejp, och jag skulle inte få duscha än heller, för tejpen fick inte lossna. Men jag fick äntligen ta på mig en vanlig bh och jag skrattade än en gång av lycka när jag tittade mig i spegeln. Vad små de var! Jag fick höra att de hade tagit bort ungefär 400 gram på vardera bröst.

Veckan efter började jag motionera. Nu måste ju resten av min kropp komma i samma form som mina nya bröst! Jag kunde duscha, något så när, bara jag inte duschade rakt på brösten. Känseln började komma tillbaka i skinnet, men inte i bröstvårtorna. Kirurgen hade varnat mig för att känseln kunde försvinna helt. Men för mig kändes det inte som ett stort problem.

Jag fick göra ett till återbesök på sjukhuset. Sköterskan tittade på läkningen och tejpade om med suturtejp. Nu skulle jag få tejpa själv och eftersom allt så bra ut behövde jag inte komma tillbaka.


Nu har det gått sex veckor sen jag förminskade mina bröst och jag börjar känna mig helt normal. Det gör knappt ont alls nu. Jag tejpar lite själv där det behövs, där det fortfarande är sårskorpor kvar eller ser lite rödare ut än på andra ställen. Bh:n har jag på mig dygnet runt, men det är jag ganska van vid, trots att jag inte sov med bh förut var den ju alltid på varenda vaken minut. Jag var sjukskriven i ungefär en månad och har nu gått tillbaka till att vara arbetslös. Jag har börjat träna med skivstång igen, dock med ganska lätta vikter och jag försöker gå 40 minuter varje dag.

Nu har jag äntligen kunnat börja klä mig i vanliga kläder och det ser helt annorlunda ut nu. "Kronblomeffekten" på alla skjortor och blusar är obeftintlig, jag ser inte längre porrig och vulgär ut när jag har lite urringning eller tightare topar.

Jag kan tillochmed göra penntricket om jag skulle få lust. Det har jag inte kunnat sen jag var tio ungefär.

Än är jag inte helt läkt och känseln i bröstvårtorna är fortfarande borta. Men även ryggsmärtan är borta och likaså mina vardagliga problem jag förr besvärades av på grund av mina bröst.

Jag hoppas att det jag skrivit här har kunnat hjälpa dig som undrar hur en bröstförminskning går till.


Innan operationen ritade kirurgen hur de skulle skära i mina bröst. Här är de i full gång att operera. Här ser man skillnaden! Båda brösten klara och stödstygnen på plats. Ungefär så här ser jag ut nu.

Kommentarer
Postat av: Sofi

Vad modigt av dig att berätta om det och blotta barmen för omvärlden! Måste kännas alldeles underbart med mindre byst. Till och med jag som har C, nästan D kupa i vissa fall tycker att de är ivägen och krångar, så jag förstår att de måste varit frustrerande! Vad ball du är :)

2008-11-28 @ 13:39:10
Postat av: Kicki

Tack! Ja, det känns så underbart att jag måste dela med mig. Jag hade gärna läst något sådant här när jag höll på bestämma mig om jag skulle operera mig. Man får höra så mycket men jag har aldrig hört av någon som verkligen har gjort det själv.

2008-11-28 @ 13:57:57
Postat av: Leena

Har oxå op brösten o mina bröst liknar formen på dina. vågar jag gissa på att det är Mile..?

2009-05-25 @ 17:28:18
Postat av: tessan

va skönt det måste vara med mindre bröst. jag har jämt haft stora och har d/dd, har börjat få ont i ryggen nu senaste tiden, skulle oxå vilja operera dom till mindre, typ b eller c kupa.

2009-06-12 @ 17:26:41
URL: http://ericasmamma.blogg.se/
Postat av: Kicki

Nu har det gått snart ett år och jag har börjat vänja mig, och det är ju jättehärligt! Det var ju faktiskt så här de skulle se ut från början, känns det som.

2009-06-16 @ 08:16:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0